som förändrade mitt liv.

Idag , just i denna minut, är det exakt sex månader sedan, ett halvår och det känns som en hel livstid och som att det var igår. Ett som är säkert är att det förändrade mitt liv – brutalt och totalt.

Den 15 januari klockan 12.14 satt jag i ledningsgruppsmöte när det vibrerade i den privata mobiltelefonen och när jag tittade på den såg jag ett sms från min syster ”Ring mig!” och jag ringde direkt. När hon svarade sade jag ”Är han död?” och fick till svar ”Ja, han har skjutit sig.”

Jag gick tillbaka in på ledningsgruppsmötet och sade: ”Pappa har tagit livet av sig. Jag måste åka hem. Jag måste åka hem till pappa. Jag måste hämta hundarna. Jag måste…. Jag måste… Jag måste…”

Jag fattade nog inte riktigt vad som faktiskt hade hänt och även om jag förstår det nu så förstår jag fortfarande inte varför.

Det snöade den här dagen och även om det gick riktigt fort att komma upp till Dalarna så var det den längsta resan hittills i mitt liv. Jag ringde till min allra bästa och finaste väninna Helena Gallstad (fd Herteus) under resan och hon pratade med mig nästan hela vägen upp.

Ni kan säkert räkna ut vad vi fick ta tag i direkt, polisen. rättsläkaren, sanering, begravning etc. Ja, massor av praktiska saker och vi fick en hel del hjälp av mamma såhär initialt – min syster och jag.

Istället för att ge mig den tiden jag borde ha gett mig gick jag tillbaka till jobbet direkt. Jag kände att det var viktigt för mig, viktigt att göra rätt för mig, viktigt att finnas där för mina medarbetare och så fortsatte jag i flera månader tills jag sakta men säkert insåg att jag behöver finnas till för mig nu, för mig och för den lilla familj som jag har kvar i livet.

Det känns märkligt att säga att jag är tacksam för att pappas själviska beslut gav mig kraften att fatta ett eget viktigt beslut. Beslutet om min framtid. En framtid där jag kommer att följa mina värderingar ännu mer och lyssna ännu mer på vad det är jag står för och leva det!

Under det här halvåret har det hänt massor av händelser som gjort att jag ser ljust på framtiden. Samtidigt har det varit och är en av de svåraste perioderna hittills i mitt liv. Att drabbas av att någon så nära väljer att självmant lämna sina barn och barnbarn och på ett sådant brutalt sätt. Alla de frågor det för med sig. Alla frågor där vi vet att vi aldrig får några svar.

Det visar sig att när vi drabbas av något svårt så självrensar omgivningen sig. Det försvinner en hel del människor från ditt liv som med facit i hand faktiskt mest tagit energi. Samtidigt som ”ogräset” försvinner så gödslas du med energi av andra blommor i din trädgård som ger dig massor av energi och stöd – precis som det du behöver.

Det visar sig också att jag är starkare än jag tror och att jag är tryggare i mig själv än vad jag visste. Att säga upp sig från en chefsposition – som jag gjorde – och en fast trygg inkomst för att leva i en oviss framtid känns helt rätt och jag vet att framtiden kommer att bli så mycket bättre än historien som i det stora hela har varit mycket bra.

Nu tar jag en dag i taget, jag fokuserar på att må bra – både mentalt och fysiskt och jag ser aktivt över mina alternativ till framtiden. Det kommer att bli bra även om jag inte riktigt vet än vart jag ska…

Två beslut som jag fattade redan den 15 januari var:

Jag ska inte låta pappas dåliga beslut skada min framtid.

och

Jag ska vara öppen med att berätta vad som hänt för att om möjligt kunna hjälpa någon annan som drabbas.

Jag är tacksam för att pappas rätt så brutala agerande öppnade mina ögon så att jag bl a såg att jag var på en arbetsplats som inte var hälsosam för mig, som inte delade mina värderingar utan att jag såg att skulle lämna den för att finna en plats där värderingarna stämmer mer med vad jag tror på. Med detta vill jag inte säga att jag var på en dålig plats utan bara på en plats som var dålig för mig.

Nu är jag på en plats och på väg till en ny plats som är bra för mig och som gör att jag kan sörja i den takt och på det sätt som ger mig kraft och styrka istället för tvärtom. Jag har tagit bort mina skygglappar och mina mentala snuttefiltar och ser att framtiden är större, bättre och mer magisk än den framtid jag såg för ett halvår sedan.

Axlad med nya erfarenheter och en mycket mer autentiskt Elaine… ett halvår senare fylld av stenhård frivillig och ofrivillig personlig utveckling… många sanningar som kommit mig till del både om mig själv och andra. Nyttigt, nödvändigt och lärorikt!

Det som känns lite speciellt är att jag den 2 januari skrev i min dagbok att jag kände att 2013 skulle bli ett år där något skulle hända som skulle skapa en bättre framtid för mig och mina småtroll. Jag skrev även att 2013 skulle bli mitt bästa år någonsin och trots den värsta tänkbara starten känner jag att det finns goda möjligheter till det.

Jag ber er alla att lyssna till era värderingar och om ni tappat dem – styr tillbaka till dem! Och allt det där du vill göra sen – gör det NU!