Kategoriarkiv: Sorg

2013-01-15 kl 12.14 – Är han död?

Publicerad den av
Svara

Efter pappas självmord rensade jag upp mitt liv

2013-01-15, klockan 12:14, är ett datum och klockslag som för alltid etsats sig fast i mitt minne. Det var då jag mitt under ett ledningsgruppsmöte fick ett sms från min syster ”Ring mig”. När jag sekunderna senare ringde upp ställde jag direkt frågan: ”Är han död?”

Jag förstår inte än i dag, snart tre år senare, hur det kommer sig att jag ställde just den frågan. Men sedan kom svaret ingen ska behöva få: ”Ja, han har skjutit sig. Han är död. Du måste komma hit.”

Han som hade skjutit sig var min pappa. Han hade tagit ett av sina jaktgevär och avslutat sitt liv. Han hade skjutit sig i huvudet. Min pappa, som i hela mitt liv sagt till mig att aldrig ge upp. Att vi i vår familj inte ger upp. Jag minns att jag tänkte ”Pappa, du gav upp. Varför?”

Min pappa blev bara 69 år.

Jag bestämde mig nästan direkt att pappas dåliga beslut att lämna livet, mig och min syster, inte skulle påverka mitt liv negativt, trots att chocken och smärtan då var fruktansvärd.

”Jag var pappas flicka och nu fanns han inte”

Tiden direkt efter händelsen gick jag på någon sorts autopilot, allt som skulle fixas tog vi tag i och utförde, allt från att ordna sanering av rummet där pappa sköt sig till att börja avveckla hans liv och gård. Men efter ett par månader tog det stopp för mig. I allt detta fruktansvärda hade jag glömt bort att sörja, att ta in att han faktiskt var död och hur det påverkade mig. Jag var pappas flicka och nu fanns han inte där för mig längre.

Pappa dog i januari och i april samma år fattade jag ett beslut. Jag sade upp mig från jobbet som regionchef på ett av Sveriges största teknikkonsultföretag. Jag bestämde mig för att satsa på mig själv fullt ut. Jag valde att ta ett sabbatsår för att bara vara och läka. Att ge mig tiden att lära mig leva med min förlust och att acceptera att jag aldrig kommer att få svar på frågan varför.

För de som inte drabbats av självmord är det svårt att förstå hur svårt det är för oss anhöriga. Den enda hjälpen vi får från samhället handlar mer om att få lyckopiller än om att få stöd och råd. Att lära sig leva med att en nära anhörig väljer bort livet är enormt svårt – även för den starkaste av människor.

Självmord är fortfarande förknippat med så mycket skuld och skam och många vill tysta ner det. Varje år tar cirka 1 500 personer sitt liv i Sverige och det pratar vi nästan inte om. Antalet döda i trafiken är ungefär 270 personer per år. Tänk om vi kunde lägga ner lika mycket pengar på att förebygga självmord som vi lägger ner på trafiksäkerheten?

”Pappas val blev en tydlig väckarklocka”

Tack vare mina föräldrar har jag lärt mig att jag alltid har makten att välja hur mitt liv ska vara. Jag beslutade mig tidigt för att pappas självmord skulle rendera i något positivt, något som var bättre än det han lämnade, något som jag vet att han skulle ha varit stolt över. Pappas val blev en tydlig väckarklocka för mig och mitt liv. Jag hade fastnat i ett ekorrhjul med stress och press som inte var hälsosam. Jag höll faktiskt själv på att långsamt ta livet av mig, kan man säga. Jag prioriterade andra och jobbet framför mig själv och min hälsa.

Mitt liv hade inte varit hälsosamt. Jag åt ofta snabbt framför datorn, arbetade för mycket och för sent. Tog mig inte tid att träna eller att umgås med mina vänner. Frågan är om jag överhuvudtaget levde eller bara existerade. Jag dök ner i en djup depression och isolerade mig från allt och alla under en period.

Jag började fundera på hur jag själv levde och framför allt hur jag ville leva resten av mitt, förhoppningsvis, långa liv. Han fick mig att rannsaka mig själv och genom det även fatta radikala beslut. Förutom att säga upp mig från jobbet avslutade jag en mindre bra relation, där vi hade hamnat i slentrian och relationen var mer praktisk än känslomässig. Jag rensade i min vänskapskrets och jag städade upp hela mitt liv – bildligt och bokstavligt.

Jag valde att bryta med flera vänner, inte för att vi var osams, utan för att vi hade växt ifrån varandra och tillförde inte något positivt till varandras liv. Jag beställde en container och gav bort och slängde alla ”bra att ha saker” och skapade ordning och reda även hemma. Sedan gjorde jag klart alla projekt som jag påbörjat men inte avslutat, allt från att renovera badrummet till att sätta dit den där listen.

Nu, snart tre år senare, känner jag hur lugnet infunnit sig. Jag har blivit så mycket bättre på att sätta tydliga gränser och att säga mer ja till mig själv och nej till andra. Under de här tre åren har jag varit nere i det mörkaste mörka och det har varit mentalt påfrestande, men min personliga resa har gjort mig mer ärlig mot mig själv. Jag var stark då också, men i dag finns det ett inre lugn som inte fanns förut.

Jag har tack vare pappa skapat mig ett bättre och sannare liv. Tack pappa. Älskad. Saknad.

/Elaine, 47.

Berättat för Anne Haavisto

Av Söndag

sondag@expressen.se

http://www.expressen.se/halsoliv/efter-pappas-sjalvmord-rensade-jag-upp-mitt-liv/

Klockan 12.14 kom det ett sms…

Publicerad den av
3

som förändrade mitt liv.

Idag , just i denna minut, är det exakt sex månader sedan, ett halvår och det känns som en hel livstid och som att det var igår. Ett som är säkert är att det förändrade mitt liv – brutalt och totalt.

Den 15 januari klockan 12.14 satt jag i ledningsgruppsmöte när det vibrerade i den privata mobiltelefonen och när jag tittade på den såg jag ett sms från min syster ”Ring mig!” och jag ringde direkt. När hon svarade sade jag ”Är han död?” och fick till svar ”Ja, han har skjutit sig.”

Jag gick tillbaka in på ledningsgruppsmötet och sade: ”Pappa har tagit livet av sig. Jag måste åka hem. Jag måste åka hem till pappa. Jag måste hämta hundarna. Jag måste…. Jag måste… Jag måste…”

Jag fattade nog inte riktigt vad som faktiskt hade hänt och även om jag förstår det nu så förstår jag fortfarande inte varför.

Det snöade den här dagen och även om det gick riktigt fort att komma upp till Dalarna så var det den längsta resan hittills i mitt liv. Jag ringde till min allra bästa och finaste väninna Helena Gallstad (fd Herteus) under resan och hon pratade med mig nästan hela vägen upp.

Ni kan säkert räkna ut vad vi fick ta tag i direkt, polisen. rättsläkaren, sanering, begravning etc. Ja, massor av praktiska saker och vi fick en hel del hjälp av mamma såhär initialt – min syster och jag.

Istället för att ge mig den tiden jag borde ha gett mig gick jag tillbaka till jobbet direkt. Jag kände att det var viktigt för mig, viktigt att göra rätt för mig, viktigt att finnas där för mina medarbetare och så fortsatte jag i flera månader tills jag sakta men säkert insåg att jag behöver finnas till för mig nu, för mig och för den lilla familj som jag har kvar i livet.

Det känns märkligt att säga att jag är tacksam för att pappas själviska beslut gav mig kraften att fatta ett eget viktigt beslut. Beslutet om min framtid. En framtid där jag kommer att följa mina värderingar ännu mer och lyssna ännu mer på vad det är jag står för och leva det!

Under det här halvåret har det hänt massor av händelser som gjort att jag ser ljust på framtiden. Samtidigt har det varit och är en av de svåraste perioderna hittills i mitt liv. Att drabbas av att någon så nära väljer att självmant lämna sina barn och barnbarn och på ett sådant brutalt sätt. Alla de frågor det för med sig. Alla frågor där vi vet att vi aldrig får några svar.

Det visar sig att när vi drabbas av något svårt så självrensar omgivningen sig. Det försvinner en hel del människor från ditt liv som med facit i hand faktiskt mest tagit energi. Samtidigt som ”ogräset” försvinner så gödslas du med energi av andra blommor i din trädgård som ger dig massor av energi och stöd – precis som det du behöver.

Det visar sig också att jag är starkare än jag tror och att jag är tryggare i mig själv än vad jag visste. Att säga upp sig från en chefsposition – som jag gjorde – och en fast trygg inkomst för att leva i en oviss framtid känns helt rätt och jag vet att framtiden kommer att bli så mycket bättre än historien som i det stora hela har varit mycket bra.

Nu tar jag en dag i taget, jag fokuserar på att må bra – både mentalt och fysiskt och jag ser aktivt över mina alternativ till framtiden. Det kommer att bli bra även om jag inte riktigt vet än vart jag ska…

Två beslut som jag fattade redan den 15 januari var:

Jag ska inte låta pappas dåliga beslut skada min framtid.

och

Jag ska vara öppen med att berätta vad som hänt för att om möjligt kunna hjälpa någon annan som drabbas.

Jag är tacksam för att pappas rätt så brutala agerande öppnade mina ögon så att jag bl a såg att jag var på en arbetsplats som inte var hälsosam för mig, som inte delade mina värderingar utan att jag såg att skulle lämna den för att finna en plats där värderingarna stämmer mer med vad jag tror på. Med detta vill jag inte säga att jag var på en dålig plats utan bara på en plats som var dålig för mig.

Nu är jag på en plats och på väg till en ny plats som är bra för mig och som gör att jag kan sörja i den takt och på det sätt som ger mig kraft och styrka istället för tvärtom. Jag har tagit bort mina skygglappar och mina mentala snuttefiltar och ser att framtiden är större, bättre och mer magisk än den framtid jag såg för ett halvår sedan.

Axlad med nya erfarenheter och en mycket mer autentiskt Elaine… ett halvår senare fylld av stenhård frivillig och ofrivillig personlig utveckling… många sanningar som kommit mig till del både om mig själv och andra. Nyttigt, nödvändigt och lärorikt!

Det som känns lite speciellt är att jag den 2 januari skrev i min dagbok att jag kände att 2013 skulle bli ett år där något skulle hända som skulle skapa en bättre framtid för mig och mina småtroll. Jag skrev även att 2013 skulle bli mitt bästa år någonsin och trots den värsta tänkbara starten känner jag att det finns goda möjligheter till det.

Jag ber er alla att lyssna till era värderingar och om ni tappat dem – styr tillbaka till dem! Och allt det där du vill göra sen – gör det NU!

Bit ihop! Bryt ihop!

Publicerad den av
Svara

Tänk på att det finns lika många sätt att sörja som det finns människor på jorden. Sorg kan komma av mycket. Det kan handla om sjukdom, förlorat jobbet, skilsmässa, dödsfall… ja, anledningarna till sorgen kan vara lika många som sätten att sörja och det finns inga rätt eller fel.

Låt sorgen ta tid och ta dig tid att sörja! Ta tag i det direkt, gräv inte ner dig i arbete eller något annat för det hjälper inte, det stjälper. Jag vet av egen erfarenhet, jag förlorade min pappa genom självmord för tre månader sedan och jag bet ihop och jobbade på. Efter ca 2,5 månad var jag tillsammans med min bästa väninna och då när jag slappnade av hände det… jag mer eller mindre bröt ihop. Helt okontrollerat, jag fick en ångest som jag aldrig känt förut och som jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva känna igen.

Mitt liv har förändrats, det kommer aldrig mer att bli sig likt men det jag tillåter mig att göra nu som jag inte gjorde för tre månader sedan är att jag tillåter mig att sörja, jag tillåter mig att ta mig den tid jag behöver för att komma tillbaka till mitt nya jag och förlika mig med att mitt liv är annorlunda nu. Annorlunda på många sätt och mer annorlunda kommer det att bli. Annorlunda bra och annorlunda utan min pappa.

Innan pappa dog hade jag bestämt mig för att 2013 skulle bli ett fantastiskt år och jag har beslutat mig för att det ska bli det också. Nu känner jag att jag behöver ta mig själv i kragen och se framåt, sörjandet fortsätter jag med och det kommer att ta sin tid och det får ta den tid som behövs och det är helt ok men nu vet jag i alla fall igen vilket ben jag ska stå på och det känns faktiskt riktigt positivt och bra.

Tack livet för insikten jag behövde få och som du gav mig. Tack livet för att du drog i handbromsen så att jag tvingades att prioritera om. Tack livet för livet! 

bryter alla