Efterlevande, min far tog livet av sig

Tänk att jag och så många med mig ska behöva vara efterlevande. Vi som lämnades efter när våra nära och kära begick självmord. Vi som får leva kvar i ovisshet, vi som aldrig får svar på frågan varför, vi som alltid kommer undra om vi hade kunnat göra något för att förhindra detta fruktansvärda som drabbar så många av oss.

Idag kommer fyra personer begå självmord, ca 1.600 personer begår bekräftade självmord i Sverige och mörkertalet är stort.

Hur påverkar det oss som blir kvar och vilken hjälp får vi som efterlevande av samhället? Ja, det finns ju inte ett svar på det men jag tänkte berätta hur det har påverkat och påverkar mig.

De första månaderna efter pappas självmord gick jag in i någon form av auto pilot. Vi ordnade allt som behövde ordnas och livet rullade på. Pappa tog livet av sig i januari och i april samma år drabbades jag av en panikångestattack – bland det vidrigaste jag varit med om och tyvärr är det något som återkommer då och då. Nu har jag lärt mig att leva även med det men det är inte vad jag önskade mig själv.

Jag vet att jag och många med mig lider av någon form av PTSD oavsett om vi får det diagnosticerat eller ej. Vilken hjälp av vården fick då jag i samband med pappas självmord?

Jo, jag träffade en läkare som sjukskrev mig för depression och jag fick recept på anti-depressiva medel, insomningstabletter och sömntabletter men det var inte depression jag led av utan akut traumatisk chock och sorg. Jag behövde prata med någon om det som hänt så jag gick hos en psykoterapeut under en period och jag träffar henne fortfarande då och då för att det känns bra.

I mina samtal med henne så insåg jag att det fanns en hel del annat i mitt liv som jag behövde ta tag i och tacksamt har jag gjort det. Allt har inte blivit sämre efter pappas självmord, en hel del saker har blivit bättre också. Jag har blivit ännu starkare än jag var innan och jag har i princip slutat upp med att försöka vara alla andra till lags. Det är bra!

Jag vågar också prata om självmord och att det är okej att må dåligt ibland. Du är ingen svag människa bara för att du erkänner dig svag ibland. Tvärtom! Det är först när vi erkänner våra svagheter som vi kan stärka dem.

Den psykiska ohälsan sprider sig som en epidemi över hela västvärlden och jag tror det beror på att vi ställer för höga krav på oss själva, vi målar upp en fasad om att allt är bra och att vi glömmer bort att se varandra och hjälpa varandra. Naturligtvis finns det flera anledningar till den psykiska ohälsan men om vi börjar bry oss om varandra i vardagen kan det faktiskt bli så att vi räddar liv.

Jag är en efterlevande men jag är också levande. Jag älskar mitt liv och att jag lever även om det under perioder kan vara nog så jobbigt och deprimerande!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.