Fyra personer i Sverige kommer att ta livet av sig idag. Fyra personer kommer att ta livet av sig i morgon. Och i övermorgon, och dagen efter det. Hela den här veckan, nästa vecka etc. Ca 1.600 personer tar livet av sig varje år.

2008 antog Riksdagen en nollvision för självmord i Sverige och det är väl gott så men det räcker inte att anta något när man inte samtidigt tillsätter resurser och någon som driver arbetet framåt.

Regeringen påstår, genom nya socialministern Annika Strandhäll, att de har tagit tag i frågan, typ 10 år senare. Jag, och många med mig, undrar på vilket sätt? Då självmorden inte har minskat och den psykiska ohälsan har ökat lavinartat.

Det finns en annan nollvison i Sverige, antal döda i trafiken, den nollvisionen fick såväl samordnare som resurser direkt och där har Sverige lyckats så mycket bättre. Fortfarande får den nollvisionen enorma resurser varje år till skillnad från nollvisionen självmord och då kan vi jämföra att det är ca 1600 personer som tar livet av sig varje år och det är ca 260 personer som dör i trafikolyckor.

Beror denna snedfördelning på att det fortfarande är så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa och självmord? Jag minns när min pappa tog självmord 2013 så var det många som blev besvärade av att jag berättade att han begått självmord. Det var också då jag bestämde mig för att aldrig sluta prata om vikten av att våga prata om det tabubelagda som självmord och psykisk ohälsa tyvärr fortfarande är.

Det är ingen skillnad på att vara sjuk i psykisk ohälsa eller att ha cancer, bryta benet eller få lunginflammation. Sjukdom som sjukdom och alla har rätt till en bra och respektfull behandling. Bara för att du lider av psykisk ohälsa betyder det inte att du inte kan bli frisk. Med rätt hjälp och stöd kan du bli frisk.

Det är oroväckande många unga personer som tar sina liv idag. Det måste vi sätta stopp för. Det finns många bra organisationer som arbetar hårt och ideellt med att förebygga självmord och det finns en bra organisation (SPES) som arbetar med och för oss som behöver lära oss att leva med att en anhörig begått självmord.

Livet blir aldrig detsamma för anhöriga och det finns en stor risk att anhöriga också begår självmord eftersom samhället tyvärr inte kan eller vill stötta anhöriga efter ett begått självmord.

Staten borde tillsätta en samordnare för nollvision självmord och samla dessa ideella organisationer tillsammans med berörda statliga och kommunala verksamheter och kraftsamla för att nollvisionen ska bli verklighet.

Och alla vi andra behöver våga prata om psykisk ohälsa då det enligt WHO är ett av våra snabbaste växande folkhälsoproblem. Tar vi inte tag i detta tillsammans nu och bryter tabut kommer vi tillsammans att fortsätta begå folkmord.

Låt oss ta nollvisionen mot noll! NU inte SEN!