Idag vaknar jag upp med en klump i magen. Jag vaknar upp med en mycket märklig känsla. Jag är inte förvånad, jag tycker på något sätt att jag har varit förberedd på att detta skulle hända oss – förr eller senare – men bestörtningen, sorgen, förtvivlan har lamslagit mig. Jag förstår men ändå inte.

Gårdagskvällen var en av de märkligaste jag upplevt på länge, trots att jag var omgiven av vänner, värme och kärlek så floppade jag liksom ur. Tomheten kom över mig totalt. Chocken. Chockad. Jag gråter. Tårar av sorg. Tårar av smärta. Men även. Tårar av styrka!

En av mina vänners son och sonens mamma var en hårsmån från att köras över igår men de räddade sig in på en närliggande affär – fysiskt oskadda men psykiskt skadade för livet. Jag kan inte ens föreställa mig hur de mår idag med tanke på att jag mår som jag mår som inte ens var nära händelsen.

Jag har tacksamt fått tag i alla som står mig närmast och jag tror inte att någon jag känner personligen har dödats eller skadats fysiskt i attacken men trots det känner jag stor sorg, stark sorg, smärtsam sorg över deras och deras anhörigas enorma förlust. Hur repar de sig från det här? Vem kan lindra deras smärta? Hur kan jag hjälpa till?

Det här kommer hända igen. Kanske idag. Kanske i morgon. Kanske i Stockholm. Kanske i Göteborg. Kanske i Malmö. Förr eller senare händer det igen.

Tillsammans är vi starkare än den/de som utför dåd som dessa! Vi kommer gå vidare ur det här TILLSAMMANS och på något sätt STARKARE ❤

Ett stort TACK alla hjältar som på ett eller annat sätt hjälpte till igår och som fortsätter hjälpa till idag och i morgon!

Mina tankar är hos de som mördades, de som skadades och deras anhöriga ❤