Adjö min vĂ€n…

En dikt av mig 2016:

Mitt hjĂ€rta grĂ„ter – hĂ€r och nu!
Jag har förlorat min vÀn, en vÀn som jag trodde var du.

Jag trodde vĂ„r vĂ€nskap var pĂ„ riktigt – att den var Ă€kta och stark.
Att den var Äteruppbyggd pÄ solid mark.

Jag borde inte ha valt att lita pÄ dig.
För nu vet jag att du bara kom tillbaka för att Äterigen utnyttja mig.

Att jag i privatlivet Ă€r generös och ”för” snĂ€ll vet alla.
Jag Àr dock riktigt förvÄnad över att jag för din falskhet kunde falla.

Jag rÀddade livet pÄ din hund.
Samtidigt som du dödade vÄr vÀnskap utan att tveka en sekund.

NÀr jag vÀl satte grÀnser i vÄr vÀnskapsrelation.
Kom dina sanna fÀrger fram i en annan och smutsig ton.

Du tog betalt, fick bra betalt för vÀnskapen vÄr.
Och att jag gick pÄ det igen har satt djupa spÄr.

Nu utnyttjar du istÀllet en vÀn till mig.
Jag hoppas att han Àr rÀdd om sig.

Att han inte gÄr pÄ din fejk som jag.
För Àven han kommer se ditt rÀtta du en dag.

Vi har alla fÄtt höra om hans dÄliga hygien.
Att han inte tvÀttar sig och hans illaluktande gren.

Jag börjar sÄ sakta förstÄ att det jag om dig i rÀtten hörde.
Är en mer sann sanning Àn den version du körde.

FörstÄr inte hur du kunde förÀndras sÄ.
FrÄn den fina kvinna som du var dÄ.

Vad var det egentligen som hÀnde dig?
Som gav dig tillstÄnd att försöka att lura sÄ mÄnga med mig?

Varför just mig undrar jag?
Kanske fÄr jag svar pÄ det en dag.

NÄvÀl Àr det som det Àr och nu Àr nu.
Det enda jag lÀmnar bakom mig för alltid Àr du!