Hur många gånger har du sagt det till dig själv eller hört någon annan säga det? Varför ska vi alltid kämpa på? Är det verkligen det bästa att göra? Och är det verkligen rätt sätt att inspirera – att säga att det du tycker är svårt och jobbigt just nu är en kamp?

Jag har tröttnat på att kämpa, jag har inget emot att arbeta hårt både mentalt och fysiskt, men jag har bestämt mig. Jag kommer sluta kämpa och fortsätta att alltid ge mitt bästa. Livet ska inte vara en kamp. Livet ska vara livet. Ordklyveri kanske men vi blir det vi tänker och tänker vi att livet är en kamp blir det lätt så.

Igår hade jag två viktiga genombrott – för det första känner jag för förstå gången på mycket länge att jag tycker det är kul att träna igen och att det efterlängtade suget har kommit tillbaka och för det andra att jag insåg att jag kan inte och ska inte ta ansvar för andras misslyckanden och arrogans. Jag ska ta ansvar för mig själv, det jag säger och det jag gör. Det räcker bra!

Jag kan inte be om ursäkt för andras ageranden och jag kan inte heller ta ansvar för detta, det måste de själva göra och när andras ageranden påverkar mig negativt måste jag se om mitt eget hus.

Det första har gett mig en tuff fysisk resa under lång tid men det andra har varit värre att ta och även om jag bitit ihop under en kort period har det påverkat mig negativt mentalt men igår fick jag nog, jag lättade mitt hjärta, jag sade ifrån och idag känns kroppen och knoppen i balans igen.

Vad jag lärt mig av detta? Sluta kämpa, fortsätt leva!