2013-01-15 kl 12.14 – Är han död?

Efter pappas självmord rensade jag upp mitt liv

2013-01-15, klockan 12:14, är ett datum och klockslag som för alltid etsats sig fast i mitt minne. Det var då jag mitt under ett ledningsgruppsmöte fick ett sms från min syster ”Ring mig”. När jag sekunderna senare ringde upp ställde jag direkt frågan: ”Är han död?”

Jag förstår inte än i dag, snart tre år senare, hur det kommer sig att jag ställde just den frågan. Men sedan kom svaret ingen ska behöva få: ”Ja, han har skjutit sig. Han är död. Du måste komma hit.”

Han som hade skjutit sig var min pappa. Han hade tagit ett av sina jaktgevär och avslutat sitt liv. Han hade skjutit sig i huvudet. Min pappa, som i hela mitt liv sagt till mig att aldrig ge upp. Att vi i vår familj inte ger upp. Jag minns att jag tänkte ”Pappa, du gav upp. Varför?”

Min pappa blev bara 69 år.

Jag bestämde mig nästan direkt att pappas dåliga beslut att lämna livet, mig och min syster, inte skulle påverka mitt liv negativt, trots att chocken och smärtan då var fruktansvärd.

”Jag var pappas flicka och nu fanns han inte”

Tiden direkt efter händelsen gick jag på någon sorts autopilot, allt som skulle fixas tog vi tag i och utförde, allt från att ordna sanering av rummet där pappa sköt sig till att börja avveckla hans liv och gård. Men efter ett par månader tog det stopp för mig. I allt detta fruktansvärda hade jag glömt bort att sörja, att ta in att han faktiskt var död och hur det påverkade mig. Jag var pappas flicka och nu fanns han inte där för mig längre.

Pappa dog i januari och i april samma år fattade jag ett beslut. Jag sade upp mig från jobbet som regionchef på ett av Sveriges största teknikkonsultföretag. Jag bestämde mig för att satsa på mig själv fullt ut. Jag valde att ta ett sabbatsår för att bara vara och läka. Att ge mig tiden att lära mig leva med min förlust och att acceptera att jag aldrig kommer att få svar på frågan varför.

För de som inte drabbats av självmord är det svårt att förstå hur svårt det är för oss anhöriga. Den enda hjälpen vi får från samhället handlar mer om att få lyckopiller än om att få stöd och råd. Att lära sig leva med att en nära anhörig väljer bort livet är enormt svårt – även för den starkaste av människor.

Självmord är fortfarande förknippat med så mycket skuld och skam och många vill tysta ner det. Varje år tar cirka 1 500 personer sitt liv i Sverige och det pratar vi nästan inte om. Antalet döda i trafiken är ungefär 270 personer per år. Tänk om vi kunde lägga ner lika mycket pengar på att förebygga självmord som vi lägger ner på trafiksäkerheten?

”Pappas val blev en tydlig väckarklocka”

Tack vare mina föräldrar har jag lärt mig att jag alltid har makten att välja hur mitt liv ska vara. Jag beslutade mig tidigt för att pappas självmord skulle rendera i något positivt, något som var bättre än det han lämnade, något som jag vet att han skulle ha varit stolt över. Pappas val blev en tydlig väckarklocka för mig och mitt liv. Jag hade fastnat i ett ekorrhjul med stress och press som inte var hälsosam. Jag höll faktiskt själv på att långsamt ta livet av mig, kan man säga. Jag prioriterade andra och jobbet framför mig själv och min hälsa.

Mitt liv hade inte varit hälsosamt. Jag åt ofta snabbt framför datorn, arbetade för mycket och för sent. Tog mig inte tid att träna eller att umgås med mina vänner. Frågan är om jag överhuvudtaget levde eller bara existerade. Jag dök ner i en djup depression och isolerade mig från allt och alla under en period.

Jag började fundera på hur jag själv levde och framför allt hur jag ville leva resten av mitt, förhoppningsvis, långa liv. Han fick mig att rannsaka mig själv och genom det även fatta radikala beslut. Förutom att säga upp mig från jobbet avslutade jag en mindre bra relation, där vi hade hamnat i slentrian och relationen var mer praktisk än känslomässig. Jag rensade i min vänskapskrets och jag städade upp hela mitt liv – bildligt och bokstavligt.

Jag valde att bryta med flera vänner, inte för att vi var osams, utan för att vi hade växt ifrån varandra och tillförde inte något positivt till varandras liv. Jag beställde en container och gav bort och slängde alla ”bra att ha saker” och skapade ordning och reda även hemma. Sedan gjorde jag klart alla projekt som jag påbörjat men inte avslutat, allt från att renovera badrummet till att sätta dit den där listen.

Nu, snart tre år senare, känner jag hur lugnet infunnit sig. Jag har blivit så mycket bättre på att sätta tydliga gränser och att säga mer ja till mig själv och nej till andra. Under de här tre åren har jag varit nere i det mörkaste mörka och det har varit mentalt påfrestande, men min personliga resa har gjort mig mer ärlig mot mig själv. Jag var stark då också, men i dag finns det ett inre lugn som inte fanns förut.

Jag har tack vare pappa skapat mig ett bättre och sannare liv. Tack pappa. Älskad. Saknad.

/Elaine, 47.

Berättat för Anne Haavisto

http://www.expressen.se/halsoliv/efter-pappas-sjalvmord-rensade-jag-upp-mitt-liv/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s