Har du kvar den där trasiga illasittande jackan?

Dagens repris!

ELAINE BRESKE HIRSCHER

I morse när jag skulle åka till träningen så tog jag fram en gammal jacka ur garderoben. Jackan är trasig på grund av att den är en välanvänd favorit och jag borde ha slängt den för länge sedan. Jag har lagat den så många gånger så att det inte går att göra snyggt längre. Jackan har varit min favorit MEN min smak och min kropp har förändrats så nu sitter den inte ens bra längre och jag tycker inte alls att den är lika fin som jag tyckte den var förut. Idag slänger jag den. 

Varför skriver jag nu detta?

Jo, för så är det ju i livet för oss alla. Ibland håller vi kvar i det gamla alldeles för länge. Det som inte längre passar oss. Det som vi inte längre tycker om. Det vi inte längre mår bra av. Det kan handla om relationer – vänskap som kärlek…

Visa originalinlägg 68 fler ord

När döden knackar på…

Igår dog min ”faster” Birgitta och även om inte vi stod varandra jättenära så har hon alltid funnits i mitt liv. När vi var små åkte vi alltid till Flocki och Birgitta när vi skulle hälsa på släkten i Degerfors. Pappa och hans bror lyckades hitta en varsin Birgitta att gifta sig med och det skrattade vi ofta åt, tänk att det fanns två Birgitta Hirscher i en så liten släkt som vi är här i Sverige i alla fall.

För tre år sedan dog min pappa. Att förlora en förälder är svårt även när vi är vuxna. En stor del av ens ursprung försvinner och livet fylls med en stor saknad, en sorg, ett nytt sätt att leva. Döden är så påtaglig, så oundviklig, så plötslig, så brutal – det finns ju liksom ingen återvändo.

Jag har tre kusiner som nu förlorat sin mamma, en farbror som förlorat sin livspartner sedan 60 år… jag förstår hur de känner sig, jag känner med dem, jag är med dem i tanken. Det är så mycket som händer i en när man förlorar någon man älskar, någon man står nära. Man går sönder, för alltid.

När döden knackar på så rannsakar i alla fall jag mitt liv – inifrån och ut – och det har jag gjort även nu. Det är som att synen och sinnena blir klarare och starkare. Det känns så sorgligt att Birgitta är borta, en del av min barndom försvann och en tydlig insikt i att det är så här det kommer att vara nu.

Flocki och Birgitta var paret i pappas familj som levde tillsammans längst, min faster Maria förlorade sin man Valentin tidigt och därefter försvann Alfred som var gift med min faster Josefa. Min mamma och pappa skilde sig tidigt och pappa levde ensamstående när han dog för tre år sedan.

Mina tankar går till mina kusiner Laila, Annelie och Jan och till min farbror Florian nu – jag hoppas att de finner stöd och tröst i varandra i denna svåra förlust.

Var rädda om varandra! Vi har varandra bara till låns ❤