För tre år sedan idag, vaknade jag upp (om jag ens sovit) och skulle förhålla mig till något som omkullkastat hela mitt liv, hela min existens, min syn på saker och ting. Pappa hade tagit livet av sig, han hade tagit sitt gevär, laddat med 308, stoppat pipan i munnen och tryckt av.

Det kändes som en riktigt dålig film, både pappa och jag älskade deckare, kriminaldrama och liknande och helt plötsligt kändes det som att jag var mitt i en. Poliserna som genomsökte huset, som pratade med oss som var där, den svarta skåpbilen som körde in på gården, personalen som började plocka ihop pappa, den svarta säcken och känslan när de bar ut honom genom den stora entrén (som han aldrig använde själv) och sedan körde iväg honom till rättsmedicin i Uppsala.

Redan där och då bestämde jag mig för att pappas dåliga beslut inte skulle påverka mig och min framtid negativt. Jag skulle vända detta till något positivt. Hans onödiga död skulle inte vara förgäves. Det var hans eget beslut att ta livet av sig, det hade inget med mig att göra och jag lovade mig själv att aldrig klandra mig själv även om jag till viss del gör det ändå. Inte för självmordet i sig utanför att jag inte ens anade att han skulle kunna ta livet av sig – det fanns liksom inte på världskartan, pappa var den starkaste mest levnadsglada personen jag kände.

Jag bestämde mig också för att prata öppet om vad som hänt, jag har inget att skämmas för och inte pappa heller. Föga anade jag att det skulle vara så provocerande och förenat med så mycket negativitet att prata om självmord. För det handlar om psykisk ohälsa – synlig eller som i pappas fall osynlig sådan – och det ska helst sopas under mattan verkar det som.

Som anhörig får man extremt liten hjälp av sjukvården efter ett självmord – jag och även övriga familjemedlemmar erbjöds sömntabletter och antidepressiva medel som hjälp och det kan vara bra men det är ju inte riktigt hjälpsamt på bra sikt. Som anhörig blir man också skuldbelagd – dels så får man frågan tusen gånger om man inte märkt något, varför man inte hjälpt den som tog livet osv. men sanningen är att det inte alltid märks och om det märks så är det väldigt få av oss som är utbildade för att kunna hantera psykisk ohälsa på ett bra sätt.

Sedan får man höra att det är bara svaga som tar livet av sig, att det är egoistiskt att ta livet av sig, att det verkligen är att ge upp osv. och det har även jag sagt tidigare så det är en helt normal reaktion och tyckande men det är mer komplext än så. Jag tror inte att någon av de som väljer att avsluta sitt liv tänker i de banorna – de känner nog bara att det inte finns någon annan utväg just då, där i det ögonblicket de gör det dåliga oåterkalleliga beslutet som får så många förödande konsekvenser för oss anhöriga och för dem som faktiskt lämnar livet.

Nej, det är inte bara svaga som tar livet av sig. Det är helt vanliga människor, som du och jag, som hamnat i sjukdom och som vi i samhället inte lyckats fånga upp i tid. Det kan hända vem som helst. Min pappa var ingen svag person, han invandrade till Sverige, skapade sig ett framgångsrikt liv som entreprenör, byggde upp ett fint företag, en fin familj, hade allt och lite till men han valde ändå att ta sitt eget liv natten mellan den 14-15 januari 2013.

1531 personer tog sina liv i Sverige 2014. Det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Men när trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 statliga miljoner varje år får den statliga myndighet som ansvarar för suicidpreventionsforskning och tar fram självmordsförebyggande program, Nasp, bara 3 miljoner kronor. (källa: Suicide Zero)