Jag läste ett blogginlägg som en vän till mig skrivit om frusen sorg vilket inspirerade mig att skriva dessa rader.

2013 lärde mig en hel del om sorg, hur jag reagerar på sorg och hur andra reagerar på detsamma och hur andra reagerar på att möta mig i min sorg.

De som lät mig ta den tiden som jag behövde och de som klagade på att jag inte hörde av mig tillräckligt. När jag gick in i 2013 såg mina relationer ut på ett sätt och nu när jag går in i 2014 har relationer jag trodde var för ”evigt” avslutats och andra relationer har fördjupats.

Jag lärde mig också något mycket märkligt – att det finns (fanns) människor i min närhet som på fullaste allvar tror att det går att tävla i sorg och att hens sätt att sörja var det ändra rätta och att mitt sätt att sörja var helt fel för att jag inte stöttade hen tillräckligt mycket.

Jag tror inte att man varesig kan eller ska tävla i sorg och att mitt sätt är rätt för mig och hur andra väljer att sörja lägger jag mig inte i.

Det finns en anledning till allt och med facit i hand kan jag vittna om att en tragedi behöver inte betyda slutet utan det kan betyda början på något helt annat – som för mig, ett starkare, helare och mer autentiskt jag.

Varför? Jo, jag valde att bearbeta det som hände och med det rensade jag ordentligt ut det som inte kändes helt rätt och äkta i mitt liv. Tacksam för det!

(Även om jag tycker det är galet sorgligt att det skulle till en tragedi för att jag skulle se klarare.)

Vill ni läsa min väns blogginlägg: http://tollgerdt.wordpress.com/2014/02/02/frusen-sorg-3/