Sitter här i mitt vardagsrum med altandörren öppen, hundarna är på upptäcktsfärd i trädgården, en koltrast bygger ett bo precis under taket och en ekorre äter av fågelmaten, regnet hänger i luften… och jag slås av att jag är genuint lycklig för första gången på många år samtidigt som jag är oerhört ledsen och trött.

Jag är lycklig för att jag fattat en mängd beslut som kommer att göra skillnad i mitt liv på kort och på lång sikt. Jag har sagt upp mig från mitt fasta arbete som chef på ett konsultbolag utan att ha helt klart för mig vad jag ska göra nu, jag har tillåtit mig själv att säga nej till de och det som tar energi och ja till de och det som ger energi.

Jag har tagit mig tid att lyssna på kroppen och påbörjat en resa tillbaka till mitt normala fysiskt starka jag som snart kommer att vara i balans med mitt psykiskt starka jag. Jag har vilat, jag har skrattat, jag har gråtit, jag sörjer, jag separerar från jobbet…

Under de senaste månaderna har jag vaknat upp, vaknat ur den här prestationshjulet som så många av oss snurrar runt i utan att vi ens märker det då vi bara älskar det vi gör :). Det krävs något omvälvande för att vi ska stanna upp, titta oss själva djupt i ögonen och fråga oss – vad är viktigt i livet egentligen?

I mitt fall vaknade jag upp genom att min pappa tog livet av sig. Jag sörjer att vara faderslös samtidigt som jag arbetar hårt med att försöka acceptera att jag aldrig kommer att få svar på den stora frågan varför och samtidigt funderar på vad mitt nästa steg ska bli. Jag inser också tack vare den smärtsamt tydliga väckarklockan som jag är säker på ställdes på högsta ringning av pappa för att han ville att jag och min storasyster skulle stanna upp och förverkliga våra drömmar i stället för att bara arbeta på.

Jag vet att jag nästan direkt sade att jag inte tänker låta hans dåliga beslut förstöra min framtid och nu drygt fyra månader efter att han lämnade oss så fattar jag beslut efter beslut för att skapa en bättre framtid för mig, trollen, nära och kära för när det verkligen kommer till kritan så är det människor ”kött och blod” som är viktigast i livet för mig – inte fina chefspositioner eller att arbeta mer än jag behöver.

Att arbeta mer än jag behöver är ju självvalt kan tyckas och för mig är det helt sant – så är det och det beror på att jag älskar mitt arbete och för mig finns det inte något annat än att ge järnet och alltid göra mitt allra bästa och lite till så att jag och mina medarbetare ska ha de allra bästa förutsättningarna att lyckas med det vi företar oss.

Det lyckas inte alltid men mer ofta än sällan 🙂 och när vi lyckas beror det på att jag är i en miljö där majoriteten har samma inställning till sitt jobb – att de älskar det. Något som jag genom åren har stött på är att det finns så många människor som inte älskar sitt arbete… det är sorgligt tycker jag.

Hur kommer det sig att vi nöjer oss med att gå till ett arbete eller en arbetsplats som vi inte älskar? När det är där vi tillbringar större delen av vår vakna tid och är ifrån de människor vi älskar.

Ja, det är en bra fråga att ställa sig då och då. Älskar du ditt arbete och din arbetsplats? Om JA, stort GRATTIS! om NEJ, hur kan du bidra till att du börjar göra det eller är det så att du behöver göra slut och gå vidare?

Som alla i relationer behöver kärleken vara ömsesidig, full med respekt, acceptens, tillit och ödmjukhet för att fungera och det har vi rätt till var och en av oss. I relationen med oss själva, med våra partners, med andra, med våra arbeten och arbetsplatser…

Nu kommer lilltrollet in och pockar på välförtjänt uppmärksamhet så jag önskar er ett härligt slut på den här veckan och hoppas såklart på vinst för Sverige ikväll. Heja oss och heja Sverige!