har jag funderat en hel del på sistone.

Idag är det 42 dagar sedan pappa valde att lämna oss, en månad sedan begravningen ägde rum… många säger att det blir lättare efter begravningen men det håller jag inte alls med om och det är väl så det är att sorgen och dess bearbetning är individuell. Det finns inget rätt eller fel i en tid som denna det finns bara en dag i taget…

Jag lovade mig själv att pappas död inte skulle ”förstöra” min framtid men visst påverkar det som hänt mig massor och självklart också mina medarbetare för just nu fungerar jag inte som vanligt för det finns inte något som är som vanligt i mitt liv just nu…

Jag tror på att våga vara ledsen när jag är ledsen precis som jag tror på att vara glad när jag är glad. Jag tror att allt händer oss för att vi skall lära oss mer om oss själva och jag tror att jag kommer att gå starkare ur detta samtidigt som jag vet att jag kommer att behöva ge mig själv den tiden som jag behöver för att komma tillbaka till mitt mer normala positiva jag.

På sorg.se kan jag läsa:

• En känsla av bedövning
• Humörsvängningar
• Koncentrationssvårigheter
• Oregelbunden sömn
• Förändrade matvanor
• Energiförlust

Ja, jag känner igen mig i alla sorgereaktioner som jag hittar på sorg.se men starkast just nu är min energiförlust. Jag har svårt att få energi till det jag behöver få energi till och det känns i sig sorgligt eftersom jag ”egentligen” mår riktigt bra just nu. Det finns inte många moln på min klarblåa himmel… men det moln som finns – pappas död – är mörkt, svart och slukar det mesta av min energi.

Jag vet att det kommer att bli lättare. Jag vet att jag kommer att få tillbaka min energi. Jag vet att jag kommer tillbaka med full kraft igen. Jag vet det! och det känns bra att veta men just nu får jag ha tålamod med mig själv och be er alla att ha tålamod med mig.

Tack alla för att ni finns! Ni betyder mycket för mig och min läkeprocess… Kram ❤