När man hör talas om svårlösta konflikter eller mer kroniska samarbetssvårigheter mellan människor så är den typiskt svenska utgångspunkten att det alltid är bådas fel när två träter, att det måste bero på ”kommunikationssvårigheter”, att boten är kommunikation och hjälp med konfliktlösning och att båda måste ändra sitt beteende för att mötas på halva vägen. Jag tror ni känner igen inställningen.

Så kan det naturligtvis vara, men ofta är det inte alls så enkelt. Tvärtom kan det mycket väl vara så att den ena parten beter sig socialt oacceptabelt, och att det kanske inte alls är önskvärt eller fruktbart för den andre att kompromissa i någon högre grad. /Michael Rangne